Please click on the images to view them in bigger size. Copyright art and photos © 2001 Jan Dahlqvist
BIOGRAPHY
Född 1955, Sverige
UTBILDNING (Education)
Gustavus Primus Målarskola,
Göteborg, 1976-78
Hovedskous Målarskola, grafik, Göteborg, 1978-81
SAMLINGSUTSTÄLLNINGAR ( Groupshows)
10 Grafiker, Galleri Majnabbe,
Göteborg, 1980
Grafiktriennalen, Malmö, 1983
Grafiska Variationer,
Konsthallen, Göteborg, 1983
1984, Målarbrigaden Solen,
Konsthallen, Göteborg, 1984
Inbjudna grafiker, Galleri 54;
Göteborg, 1986
Ateljeföreningen Kanten, Galleri Majnabbe, Göteborg
1987
Grafiktriennalen, Göteborgs konstmuseum, 1991
Romantik 93, Mölnlycke
kulturhus, 1993
Liljevalchs Vårsalong, Stockholm 1995
Ateljeföreningen Kanten 15 år,
Slottet, Partille, 1996
Drömmar, vandringsutställning, Älvsborgs Länsmuseum,
1999-2000
Brytningstid, Galleri Koch, Stenungsund, 1999
Urval Majorna, Galleri
Majnabbe, Göteborg, 1999
SEPARATUTSTÄLLNINGAR
(Soloshows)
Tvåkant, Konstfrämjandet, Göteborg, 1987
Tvåkant, Konstnärshuset,
Varberg, 1988
Tvåkant, Stadshuskuben, Falkenberg, 1988
Galleri Janus, Arvika, 1990
Galleri Koch, Stenungsund,
1991
Göteborgs Konstförening, Göteborg 1991
Galleri Majnabbe,1993,
Göteborg
Galleri Nordens bilder, Kungälv, 1994
Stadsgalleriet, Halmstad, 1995
Galleri Odinslund, Bollebygd,
1995
Galleri 33, Göteborg, 1996
Bildgalleriet, Varberg, 1998
Forsviks Industrimuseum,
Forsvik, 1998
Galleri Nordens Bilder, Kungälv, 1999
Konstfrämjandet, Göteborg,
1999
Konstrummet, Dalsjöfors Bibliotek, 2000
Falköpings Kulturhus, "Under
ytan" 2000
Galleri Majnabbe, Göteborg, 2001
REPRESENTERAD (Represented)
Statens Konstråd
Göteborgs konstmuseum
Göteborgs kulturnämnd
Landsting och kommuner
STIPENDIER
(Scholarship)
Bildkonstnärsfonden 1984, 1986, 1989, 1994, 1995
Göteborgs Kulturstipendium
1993
BUS stipendium 1993
MEDLEM I
(Memberships)
Ateljéföreningen Kanten
K R O
Grafik i Väst
Göteborgs konstnärsklubb
Ramverket
________________________________________
PRESS:
Galleri Majnabbe,Göteborg, 1993
Endast delvis känner jag igen
föremål som Jan Dahlqvist målar, men det stör mig inte.
Vad jag möter är en
ovanligt stark och homogen utställning.
Det är inte ofta jag erfar ett
sådant tryck från väggarna.
Inom de abstraktionens ramar
konstnären ställt upp för sig och inom vilka han ständigt och rikt varierar sina
temata, utspelas dramer och sker förskjutningar av händelseförlopp, som inte
verkar kunna hejdas eller påverkas.
Dukarna och litografierna sprängs av
formers inbördes samtal och kraftmätningar i belysningsmässigt fängslande
rumsgestaltningar.
Det finns vid sidan av illusionism
och marmoreringseffekter en renassansens klarhet i Jan Dahlqvists målningar, som
hade han utgått från Uccellos bildsvit i Urbino om den profanerade oblaten.
Dennas pregnans och delvis heta färg förenar Dahlqvist med ett nutida,
kubistiskt och personligt formspråk.
Till detta kopplar jag ett
centraleuropeiskt, drömskt undermedvetet a la Nemes, stegrat in mot ett
spänningstillstånd av mörk oro och tonal livskraft.
Det hela är imponerande och mycket vackert.
Lennart Didoff, Göteborgs-Posten, 27 mars 1993
Galleri Odinslund, Bollebygd, 1994
Modernist med rötter hos de gamla mästarna
Det vilar något välbekant
över göteborgaren Jan Dahlqvists målningar. Jag känner mig hemmastadd i dem fast
jag aldrig har sett dem förr.
Det är lätt att komma att tänka på
Braque och Picasso och deras kubistiska övningar med sönderdelade
musikinstrument, eller kanske snarare Fernand Legers mekaniska värld.
Här
finns ocksa inslag som associerar till surrealisterna.
Ja, nog har Jan Dahlqvist hela modernismen i ryggen när han bygger upp sin bildvärld. Men han plagierar inte utan släpper sin egen fantasi lös. Han lånar friskt ur konsthistorien men skapar av detta en egen, personlig och mycket medvetet genomförd stil.
Innehållet är inte planerat
fran början. Tankar och associationer får komma flygande medan han arbetar.
Däremot är han noga med att uttrycket ska vara distinkt - det luddigt obestämda
är inte hans stil.
Det är rytm och rörelse i målningarna: man får ett
intryck av maskiner och hjul i arbete, en pendel som svänger, en sträng som
vibrerar. Men balansen är perfekt avvägd, som hos urverket i en klocka. Detsamma
gäller färgskalan som är återhallet raffinerad, dov men ända med en frisk
klarhet i klangen.
Om formen är modernistisk för färgen och den noggranna ytbehandlingen, särskilt i de små vaxpolerade gouacherna närmast tankarna till de gamla mästarna.
JAN DAHLQVIST är
ursprungligen grafiker, utbildad på grafiklinjen vid Hovedskous målarskola, där
han själv var lärare under åren 90-93.
Numera arbetar han dock så gott som
uteslutande med måleri.
På utställningen i Bollebygd visar han oljemålningar, akvareller, gouacher och några serigrafier.
INGER LANDSTRÖM, Borås Tidning, 21 sept 1995
Stadsgalleriet, Halmstad, 1995
Rent personligt
JAN DAHLQVISTS målningar
har inte sällan en yttre tematisk likhet. Det är en ytterst personlig konst med
rena geometriska former som överlappar varandra i ett intrikat spel och en
färghållning som är dov med en sorgmodig klang.
Hans motiv har rötter i
kubismens och futurismens inneliggande geometri.
Min favorit är den monumentala målningen "Lekplats" som består av lösdrivna fragment av former. Denna bild har en ytterst komplicerad uppbyggnad. Formerna är flätade i ett mönster som antyder många skikt och rum. Volymen har delvis splittrats i olika plan. Motivunderlaget får en lyrisk och musikalisk underton genom en notation om rytm tyngd, lätthet och klangfläckar. Det svävar en underlig, gåtfull poesi över denna målning. Den skapar en egendomlig spänning mellan yta och djup.
Jag associerar såväl till Georges Braque
och Jacques Villon. Dahlqvists målningar påminner om kubisternas bildbyggnad:
dess klassiskt klara arkitektur, dess logik och behärskning, som inte accepterar
något av oklarhet och tillfällighet i den slutliga bilden.
De mycket lätt
insatta skuggningarna tillåter endast en knappt fornimbara känsla av avstånd
mellan planen.
Kompositionens utgångspunkt och slutmål är således dukens
plana yta och på den läggs överskärande ett antal andra ytor av olika färg, form
och mönstring.
Linjerna fräts ibland ut och öppnar passager till angränsande
plan. Han har så att säga plockat sönder verkligheten i dess enskilda
rymdgeometriska beståndsdelar och byggt upp en ny verklighet, som är bildens.
De många gånger märkliga
sammanställningarna av figurer och abstrakta former visar inte sällan på en
gåtfull och splittrad bildvärld.
Dahlqvist arbetar med målningens två
dimensioner: fornekande att det finns något verkligt rumsdjup i formerna eller
bakom dukytan. Hans bilder rymmer en sådant flöde av olika former att de nästan
spränger sönder sig själva av inre konflikter och motsättningar. Bildrummet är
mycket trångt. Konsekvent och ihärdigt ger han motiven en strikt lagbunden form
i en kolorit av strängt, asketiskt dunkel.
Jan Dahlqvists lyckas forläna sina målningar ett klassiskt drag och inte minst en utsökt elegans och känslighet som gör att man kan betrakta dem länge.
JÖRGEN KLINTHAGE, Hallands Nyheter, 8 mars 1995
Konstrummet, Dalsjöfors
Bibliotek, 2000
VRIDNA PERSPEKTIV
Etiketteringar ställer sig ofta i vägen
för ögat och sinnenas associationer. Inför Göteborgskonstnären Jan Dahlqvist, f.
1955, är det lika lätt att halka in på Nemes och liknande förebilder och tänka
sig ett avbildande eller föreställande element, ett slags drömmaskinerier, men
ett sådant synsätt avvisar Dahlqvist och betonar att hans bilder numera växer
fram helt intuitivt, oftast under arbetets gång.
Han vill hellre se sina
bilder som en ytans musik. Och visst, först då man ser deras element i termer av
rytm, ljus, proportion, intensitet, klang, samspel, och rörliga förlopp blir de
riktigt intressanta.
Plötsligt befinner han sig i en spännande och stolt svensk tradition, tyvärr orättvist glömd, där pionjärer som Viking Eggelind. Bengt O Österblom, Knut Lundström, Otto G Carlsund och Viking Dahl drastiskt bröt med all provinsialism och med ens skapade världskonst på traditionslinjen Kandinsky, Leger och Klee.
Först när denna tanke slår mig "ser" jag den mättade djärvheten i hans färgackord, klara men nästan aldrig i helt rena kulörer. Jag ser hans finurliga lek med perspektivet, hur han ofta skapar "omöjliga figurer", och samtidigt lättar den ena bilden efter den andra ankar på ett sätt som jag egentligen uppfattar som djupt osvenskt.
Här finns en bildskapandets intelligens
som går hand i hand med ren lust och lekfull glädje. Att gå djupare in i detta
måleri skulle nästan fordra en Gunnar Ekelöfs prosa.
Prosa ja, eller rätt
stram musik. Det finns inga poetiska eller "surrealistiska" eller exalterade
överdrifter bara en berättande och fabulerande upptackarglädje, lite av
sydamerikansk "magisk realism". Detta egentligen klassiska drag och den
utomordentliga, lite 20-talsaktiga färgkänslan ställer Dahlqvists måleri i
spännande kontrast till den lite oansenliga lokalen och den anspråkslösa
presentationen.
Motsättningen skapar en overklig, nästan metafysisk känsla.
Hans drivna oljemåleri
och verken i blandteknik eller akvarell/gouache i all ära. För mig ter sig hans
helt suveräna digigrafier mest omvälvande och nya.
Begreppet är hans eget,
en nykonstruktion på mönstret litografi/serigrafi som helt enkelt säger att det
är fråga om datorbearbetade (och billiga) tryck.
De bevarar all särprägel i
hans måleri men bjuder därtill på en finslipning av strukturen och en möjlighet
att så att säga flytta ut bilden i naturen som virtuost tas till vara.
Se på
en liten bild som Lägerplats (13x15 cm) som genom att sammanföras med ett
naturfoto far helt nya proportioner och tolkningsmöjligheter. Bilden slår upp
fönster mot helt nya världar, och fantasin tycks ständigt finna nya
infallsvinklar.
Genom att pa något sätt kliva förbi hela konkretismen tillbaka till själva källan, den fria, intuitiva fantasin tycks mig Dahlqvists konst nå en frisk, överflödande rik mångtydighet. För min egen bildsyn är hans konst rena rama fyndet.
Rolf Haglund, Borås tidning, 26 feb, 2000
